Care mahila

Care mahila betyder ungefär ”bry er om/hjälp/stötta kvinnorna”


Menstruell hälsa är ett komplicerat område i många delar av världen. Många kvinnor kan inte fungera i sin vardag under sin menstruation pga bristande tillgång till adekvata mensskydd och/eller bristande egna ekonomiska tillgångar. Bindor är dyra och i många fall svåra att få tag i. Bindor utgör ett miljöproblem då de innehåller plast och i länder där sophantering saknas är de svåra att bli kvitt efter användandet.

I vissa delar av världen anses kvinnan vara oren under sin menstruation. Detta är djupt rotade föreställningar som i hög grad påverkar kvinnors liv. Detta gäller i synnerhet i Nepal. Det kan handla om att kvinnan inte får gå in i köket i familjens hem under menstruationen.  Detta gäller såväl hög- som lågutbildade kvinnor. I vissa avlägsna områden i framförallt västra Nepal, får kvinnan inte sova i familjens hus under sin menstruation. Hon hänvisas till ett från huset avskilt skjul. Det finns föreställningar om att mannen kan bli allvarligt sjuk om hon vidrör honom under menstruationen. Det är enligt en relativt nyinstiftad lag förbjudet att förskjuta kvinnorna på detta vis. Dock efterlevs inte lagen fullt ut.

Det är väl känt att många kvinnor tvingas stanna hemma från skola eller arbete under sin menstruation.Enligt WHO är tillgång till menstruell utbildning och möjlighet att hantera sin mens en mänsklig rättighet. Denna rättighet är långt ifrån en självklarhet för en stor andel kvinnor i Nepal.

Stigmata, skam och känslor av förnedring är kopplat till menstruation för många nepalesiska kvinnor.

Under en vandringsresa i Nepal 2015 slogs jag av svårigheten att hantera min egen menstruation. Min räddning var den menskopp som jag sedan flera år använder som mensskydd. Där och då väcktes tanken att det vore bra för nepalesiska kvinnor att få del av detta i relation sett billiga och användarvänliga mensskydd.

Väl hemma efter min resa hade jag etablerat viktiga kontakter i Nepal. Min viktigaste kontakt var den kvinna som är president för Nepal nursing association. Jag bad henne undersöka huruvida menskoppar skulle möta några kulturella eller religiösa hinder. Hon hade aldrig hört talas om menskopp men återkom efter ett tag och ställde sig positiv till att låta mig introducera menskoppar i Nepal.

Jag startade då ett upprop via min facebooksida där jag helt sonika bad enskilda personer att köpa och posta menskoppar till mig att ta med till Nepal.

Efter ca 6 månader hade jag fått in 236 menskoppar från godhjärtade människor som velat vara med och göra lite skillnad.

Jag åkte så tillbaka till Nepal oktober 2017. Med hjälp av min nyfunne vän och guide Leif Bjellin, som har mångårig erfarenhet av ideellt arbete i Nepal, var vägen banad. Jag delade ut menskoppar till kvinnor i bergen, på sjukhus,på Nepals motsvarighet till socialstyrelsen samt till den nystartade enda barnmorskeutbildningen. Gensvaret var enormt! Jag har fått så mycket positiv feedback på kopparna.

Detta blev starten på projektet ”Care mahila”.

Jag kommer att åka tillbaka med menskoppar i oktober 2018. Menskopparna får jag av såväl enskilda personer som organisationer och företag. Min ambition är att dela ut många koppar men det är också väldigt viktigt för mig att varenda kopp som delas ut ska hamna hos en person som önskar koppen,vet hur den ska användas och inte säljer den vidare. Det enskilda mötet är oerhört viktigt för mig. Till min hjälp använder jag lokala guider som tolkar.

I några fall delar jag ut många koppar på en gång. Exempel på detta är då jag gav många koppar till en läkare på ett litet sjukhus i bergen, till rektorn för det enda officiella barnmorskeprogrammet samt till styrelsen för sjuksköterskeorganisationen i Kathmandhu. Samtliga bedömde jag vara omdömesgilla personer med stor tro på kopparnas nytta.

Jag lägger stor vikt vid att mottagaren ska förstå användningsområdet. I mötena kommer andra hälsorelaterade frågor ibland upp. Därför är det viktigt med min barnmorskekunskap. Inte alla blödningar är mens och ibland kan kvinnorna behöva hänvisas till läkare.

Jag har startat den ideella föreningen Care mahila. Föreningen har givetvis inget vinstintresse utan arbetar helt ideellt. De medel som kommer in redovisas helt öppet.

Vill du också vara med och göra lite skillnad?

Det finns olika sätt att gå till väga:

Köp en eller flera menskoppar och posta till mig :Elisabeth Gårdlund

Hägnaden 932

247 96 Veberöd

Eller swisha valfri summa till 123 129 0097 Care mahila. Ange om du vill att bidraget ska gå till menskoppar eller omkostnader för resa etc.

Du kan också bli stödmedlem genom att sätta in 250:- bg 5278-2109. Ange namn och email.

 

Resan går 18 oktober så ditt bidrag ser jag helst före 10 oktober.

 

Det finns flera olika koppar på marknaden. Jag tar tacksamt emot olika sorter.

Företaget flowcup har ett donationsprogram där de donerar en menskopp för varje såld kopp till en afrikansk kvinna. De ger 10% rabatt om du beställer från deras hemsida och skriver ” Nepal i rabattkodsrutan”.

Företaget menskopp.se har generöst nog givit mig ett fantastiskt bra pris på koppar då jag beställer från dem till nepalprojektet. De har dessutom låtit projektet Care mahila vara föremål för ett donationsprogram under sommaren.

 

För löpande info besök gärna care mailas fb sida. Vill du veta mer om menskoppar se filmen här under.

 

Tack för ditt stöd. Det betyder oerhört mycket. Vi kommer inte att förändra hela världen men vi kommer att göra stora insatser på individnivå. Det är stort!!

 

/Lisa Gårdlund

leg Barnmorska

 

 

Resan till Nepal mars 2019

Det blev en resa till, mindre än ett halvår efter den förra. Huvudsyftet var att ta reda på det jag redan egentligen visste: fungerar de skänkta menskopparna och gör de nytta?

I god tid började insamlingen av koppar och medel till resan.Generositeten var även inför denna resa enorm! Både föreningar (Lions, Ica punkten Veberöd,barnmorskeföreningen), företag samt enskilda privatpersoner gav massor av koppar och rejäla summor för att bekosta även denna menskoppsmission.

En grupp entusiaster bakade traditionsenligt julbröd till Björnstorps julmarknad. Intäkterna om 11 000 kr skänktes till care mahila. Jag var med under dagarna två och stod vid brödförsäljningen och berättade om projektet för intresserade. Många kontakter knöts. Nya stödmedlemmar kom till och det var två fina dagar. Julen är en generositetens tid. Det var så starkt!

Företaget menskopp.se donerade inte mindre än 500 koppar.

Totalt packade vi ner 1189 koppar i olika väskor, skrymslen och vrår. Våra medföljande vänner Mia och Bengt bidrog genom att i sina packningar klämma ner koppar.

In i det sista var det lite svajigt kring om resan skulle bli av då min hund fick en mycket komplicerad valpning med ett akut kejsarsnitt där livmodern sprack. Alla 6 valpar överlevde och de samt en levande tik kunde tas med hem. Vilken skillnad mellan succé och katastrof. Min underbara unge Anna sa ”Mamma åk, jag fixar detta” och agerade valpvakt under hela vår Nepalvistelse. Anna du är gjord av kärnvirke!!!! Du gör skillnad!!

Samma kväll bröt min bror nacken efter en luftfärd från hästryggen. Detta var 4 dagar innan vår avresa. Min nackbrutna bror sa med bestämdhet ”ÅK, jag klarar mig”.

Att få beskedet på plats i Kathmandu att hans operation gått bra var som en välsignelse.

Han är nu förhållandevis återställd och har förutom en onaturligt spikrak hållning, sakta börjat återfå sin forna fysik. Han nosade på ett liv i rullstol där men klarade sig mirakulöst bra. Bra virke i dig också brorsan!

Vi fick denna gång med oss utbildade health assistant Sarmila. Hennes närvaro bekostades av ”Föreningen för gatubarn i Nepal /Gayatri fund”. De stod för hennes lön och Care mahila för hennes omkostnader såsom boende, mat, jeepresor, bärare och guider. Hennes uppdrag med oss blev en viktig del i henens utbildning. Detta är ett fantastiskt samarbete där alla vinner. Att för en ung nepalesisk tjej lära sig att ta plats är väldigt bra.

Med på resan var Care mahilas styrelse bestående av mig Lisa Gårdlund, leg barnmorska och initiativtagare till hela projektet, Leif Bjellin, biolog och Nepalkännare samt Christer Lampeitl, mentalskötare och kassör i vår förening. Dessutom följde Mia och Bengt med. De stod båda helt för sina egna kostnader. De var ett mycket välkommet sällskap med stort engagemang i menskoppsfrågan.

Sarmila mötte oss i Kathmandu. Det visade sig att hon är en synnerligen vänlig, modig och klok ung kvinna. I början på nepalesiskt vis blyg, men snabbt lärde vi känna varandra. In i hela mitt hjärta tyckte jag om henne från första stund. Hon hade ett så fint sätt. Hon var vår tolk i samband med kopputdelningarna. Hon gjorde detta med den äran. Med ett varmt leende, med mjukhet och beslutsamhet förklarade hon för kvinnorna hur menskoppen används och varför. Hon har en alldeles speciell förmåga att få människor att lyssna och förstå. Jag tycker så mycket om henne!

Under denna resa valde vi att återvända till de byar och städer som vi besökt en knappt halvår tidigare. Vi höll oss åter i Solukhumbo. Vi hade många koppar att donera och många möten att göra så det blev ngt mindre vandring och mer jeepfärder.

Vi bodde som alltid enkelt, billigt och med nepalesisk standard. Med fanns vår numera rutinerade menskoppsguide Hit. Han engagemang var som alltid stort och med list och beslutsamhet agerade han även denna gång inkastare vid våra koppmöten. Han sprang runt i stugorna och samlade kvinnor i alla åldrar till våra utdelningsmöten.

Vi återvände till byar och träffade åtskilliga kvinnor som fått koppar i höstas. De uttryckte tacksamhet. Kopparna fungerar!!!

Kvinnor sökte upp oss då de fått höra om vår närvaro. De ville ha fler koppar att ge till väninnor och släktingar. De berättade att de nu kunde hantera sin menstruation. Att de hittat sätt att koka kopparna. I köket!!!

I ett land där blödande kvinnor anses orena och blodet är skamligt hittar kvinnor sätt att koka sina koppar i köket!! Detta är så stort och så häftigt!

En ung kvinna hade fått ett speciellt kokkärl av sin mamma att koka koppen i. Många tårar av rörelse föll på min kind när jag förstod vilken skillnad dessa koppar gör. På riktigt. Konkret. Att jag får vara del i detta. Att min vision om att göra pluttelite skillnad blivit verklighet. ÅÅÅÅ det är underbart.

I byn Sotang hittade vi med hjälp av Sarmila en skola. Hon gick dit och pratade med rektorn som lovade att samla lite flickor för koppinfo och utdelning 1,5 timme senare.

När vi anlände till skolan blev vi först i princip välsignade av självaste rektorn. Det dracks te på lärarummet och vi hyllades för vår kommande insats. Av ngn anledning tog jag med en stor väska med koppar, utan att veta antalet elever som snart skulle möta oss. Magkänslan sa mig att det nog kunde bli ett 30 tal. Döm av vår förvåning när ca 150 flickor i åldrarna 12-18 år samlades för att höra om och få ta emot koppar.

Jag höll ett litet inledningstal på engelska där jag förkunnade att ”Men are strong, but women are stronger because we can carry and give birth to life. Our vagina seems to be very small but a whole child can come out from it”.

Om jag fått rita en teckning av det som hände så hade den förställt 150 flickor med varsin glödlampa på huvudet som säger pling och blir ljus. Så kändes det. Som att dessa flickor för första gången i sitt liv fick höra om sin styrka. Om kvinnors kraft. Att vi kan. Att vi får. Att vi ska. Som att det gick upp för dem där och då att de bär en kraft och en styrka.

Kanske är det romantikern i mig som upplevde detta. Men jag tror faktiskt att jag har rätt. Jag tror att det hände ngt där inne. Den manliga rektorn stannade en stund men gick sedan. Det blev kanske för mycket samlad kraft i lokalen på samma gång. Han välvilja och engagemang gick dock inte att ta miste på! En framgångsfaktor i sammanhanget var att skollärarinnan hade fått en kopp av mig i höstas. Hon berättade med emfas om sina positiva erfarenheter av koppen. Tänk er att en lärarinna i 40 års åldern, i ett land där menstruation är fult och smutsigt inför 150 skolbarn och vår grupp med bärare och guider och män berättar om sin egen mens. Minsann tror jag på mirakel efter detta!!!

Känslan av att efter förklaringen av koppens funktion få dela ut drygt 150 koppar ska jag aldrig glömma. Att ur min hand få ge en kopp i taget till alla de närvarande flickorna var enorm. Tårarna rann. Igen!!

Efter utdelningen kom flera flickor från en annan skola och de fick givetvis också koppar. Där och då delades det ut totalt 230 koppar! Tvåhundratrettio! Det kallar jag att göra skillnad.

Vi gjorde flera skolbesök i andra byar. I fullsatta klassrum visade jag min silikonmodell av en vagina. Visade hur underlivet har tre hål och vad som kommer ur/in i respektive hål. Kunskapen kring det egna underlivet är låg i Nepal.Det har vi ändrat lite på nu.

Vi besökte flera health posts dvs små sjukhus. Där delades det ut koppar. I gengäld fick vi rundvandringar i miljöer som är väldigt primitiva.

På ett ställe bjöds det te och samvaro med Doktor , barnmorska och sjuksköterska. Vi pratade några timmar om olikheterna i våra respektive länder. Jag fick tillfälle att uttrycka min beundran över hur de under så knappa förhållanden kan arbeta med förlossningar och sjukvård. Saker kom till sin spets då jag berättade att min hund genomgått ett kejsarsnitt. Dr skrek rakt ut ”Your DOG had a cesarian and in our country our women can not have one”. Där och då förstod jag på ett djupare plan hur olika våra villkor är. Det gjorde ont. Jag skämdes samtidigt som jag skickade tacksamma tankar till ngt högre för att min älskade hund kunnat överleva.

I höstas besökte vi en tibetansk flyktingby och delade ut 28 koppar till skolflickor där. Nu fick vi möjlighet att återvända. Vilken glädje att förstå att alla flickor använder sin kopp vid mens. Lärarinnan berättade att flickorna nu går i skolan trots mens. En flicka hade i början haft svårt att använda koppen men stöttades av sina skolkompisar till att prova igen. Resultatet var en fungerande koppanvändning och möjlighet att gå till skolan. Jag blev så varm i själen av denna vetskap. Ånyo en bekräftelse på att kopparna gör skillnad!!

Vi delade ut fler koppar till kommande elever. Ny termin i maj och lärarinnorna lovade att ge dem vidare.

Att få ett varmt leende och ett tack för vår insats från självaste överlaman dvs chefsmunken kändes gott.

Ett mål var att besöka klostret Thupten choling, även detta ett tibetanskt kloster. Här finns ca 150-300 nunnor beroende på säsong. Vi vandrade dit och jag fick i samvaro med 100 talet hummande och mummande nunnor mitt livs meditation i deras tempel.Det var som att sitta på en sommaräng med tiotusentals surrande humlor. Övriga i gruppen valde att gå åter till närliggande by medan jag stannade några timmar till. Jag hittade några övervintrade franska hippies som alla funnit själsfrid i den buddistiska läran. De var där för att meditera och bara vara. Vi åt lunch tillsammans och jag förklarade min mission: att ge menskoppar till nunnor. Detta möttes med stor skepsis från en av hippiesarna. ”You cant do that, they are nuns. They can not put things in there you know” lät han meddela på bruten engelska. ”Oh is that so” replikerade jag medan min inre röst sa” jag ska visa dig kära hippie, imorgon får du svaret”.

Efter ytterligare meditation vandrade jag hem fast besluten som att morgondagen skulle innebära kopputdelning.

Ett besök med underbara Sarmila hos den tibetanska doktorn (13 års utbildning) ledde oss till den traditionellt utbildade sjuksköterskan på klostret. Vår sedvanliga presentation av kopparna gjordes och i mitt bakhuvud malde tanken på att hippiesen skulle få se på andra bullar. Minsann så ville ssk gärna ha ett 50 tal koppar att dela ut till de menstruerande nunnorna. Hon såg stora fördelar med koppen och på frågan om löftet med kyskhet kunde komplicera koppanvändandet fick vi med besked veta att koppar inte hade med kyskhet att göra. Hon fick 57 koppar dvs vad jag hade med mig den dagen.

Så jag lärde mig att det jag trodde var en frisinnad hippie var en, liksom jag själv många gånger, i tanken blockerad och inskränkt individ.

Jag sökte såklart upp hippien och kunde på ett troligtvis rättså drygt sätt förmedla att han haft FEL FEL FEL och att allting går. Han fick en varm kram och vi skildes åt med varsitt leende. Tänk att jag kan lära övervintrade hippisar ngt om frigjordhet. Hi, hi.

Jag hängde några timmar med meditationsfransoserna och fick ånyo en upplevelse utöver det vanliga i templet. Ordlös närvaro och samvaro.

Listan över alla de ställen vi besökte och delade ut koppar kan göras lång.

Min absoluta övertygelse är att de utdelade kopparna gör stor skillnad. På individnivå. På gruppnivå. Med gruppnivå menar jag att samvaron kring kopparna och utdelning i grupp tror jag ger en känsla av samhörighet. Kanske epowerment. Troligen någon känsla av värde. Att ta tag i sin situation. Att ta makten över sin vardag. Att döttrar i grupp med sina mammor och mostrar pratar mens. Att de tar emot ett hjälpmedel som gör skillnad i deras vardag. Jag tror det har betydelse.

Vår resa var sammanlagt ca 18 dagar. Alla koppar delades ut. På lodger, på tea houses, på vandringen. Till affärsinnehavare. Till restaurangägare. Till servitriser. Till sömmerskor. På växlingskontor. Överallt vågar jag nästan säga.

Sista kvällen i Kathmandu besökte vi lyxrestarurangen/hotellet yak and yeti. Där jobbade västerländskt piffiganepalesiska servitriser. Jag frågade om löner etc och förstod att dessa kvinnor jobbar med rika turister men går hem till sina enkla kyffen efter arbetpassets slut. Så välklädda de är i sina dräkter på arbetstid så väntar ett alldeles vanligt liv utanför detta konstlade palats. Jag gav en kopp till en servitris strax innan vi beställde in desserten. Det kändes rätt. Hon om någon behöver kunna visa upp en fläckfri kjol för att få behålla jobbet.

Mina tankar kring denna min tredje menskoppsresa, men fjärde Nepalresa, är att jag måste fortsätta menskoppsmissionen. Att det spelar roll. Att det gör stor skillnad. Att kvinnor kan. De hittar lösningar. De kokar koppen. Använder den. Ber om fler till andra för att de också vill göra skillnad. Vi är många som gör skillnad nu. Ni som donerar. Vi som reser till Nepal och delar ut kopparna men också kvinnorna själva på plats i Nepal. De stärker varandra. De delar med sig av sin erfarenhet.

Jag skickar oändligt mycket tacksamhet till er alla som donerat, blivit stödmedlemmar och som uppmuntrar med alla kärleksfulla, fina ord. Många frågar mig hur det går med kopparna. På ambulansjobbet kallas jag koppLisa. PÅ BB är engagemanget stort.Det är bra. Jag får kraft. Eld i baken.

Jag är andligt orienterad och är fullkomligt övertygad om att jag är ett redskap i detta. Allting faller på plats och det är som om någon lagt ut en röd tråd som det bara är att följa. Vem är jag att låta bli?

Nästa resa blir troligen i oktober/November 2019. Jag behöver ert stöd. Jag har massor av kraft men saknar medel. Det hjälper ni mig med. Koppar, stödmedlemskap och donationer gör nästa resa möjlig.

Tack för att ni låter mig göra detta! Tack Leif och Christer för att ni hänger på och låter mig styra, ställa och hållas!! Fast å andra sidan vem är ni att låta bli? Kram på er!!

/För care mahila

Lisa Gårdlund

Resan hösten 2018

Det har varit en alldeles fantastisk resa.

Med 786 menskoppar i bagaget åkte jag och Care mahilas övriga två styrelsemedlemmar Leif och Christer, till Nepal. Utöver detta följde två kvinnor med, Jenny och Anna-Lena, båda med erfarenhet från biståndsarbete utomlands. De följde med som mycket välkomna medresenärer och stod alla sina kostnader själva.

Så vill jag ha det. Styrelsen är självklar men medföljarna kan variera från gång till gång.Resan blev mycket lyckad.

Med oss hade vi 22 åriga Sujita som fått sin sjuksköterskeutbildning sponsrad av Gayatri fund och föreningen för gatubarn i Nepal. Dessa två sponsrade Sujitas uteblivna lön under de två veckor hon var med. Care mahila stod för Sujitas resekostnader såsom kost, logi, transporter inom landet samt guider och bärare. Dessutom fick hon 100 menskoppar att självständigt dela ut med krav på återrapportering, efter vår hemresa. Sujitas främsta uppgift var att hjälpa till att tolka vid mötet med kvinnor och män som informerades om menskoppar.

Sujita tog ett stort ansvar och var en ovärderlig tillgång då vi under vandringarna kunde samla flera kvinnor åt gången för att dela ut menskoppar. Hon växte med sin uppgift och detta kommer tveklöst att innebära ett kliv i hennes yrkesmässiga och personliga utveckling.Hon hjälpte verkligen projektet men jag tror också att hon blivit hjälpt i att vara med. Att för en ung Nepalesisk kvinna ta plats och samla kvinnor och män till information om ett i många fall mycket tabubelagt ämne som mens är inte någon enkel uppgift. Sujita blev starkare i sin roll för varje dag som gick. Hon har med egna ögon sett att det går att som kvinna ta plats och göra skillnad för andra. Det var mycket stärkande att få uppleva denna hennes utveckling.

Vi vandrade under ca 10 dagar i östra delarna av Nepal. Långt från turiststråk bland vanliga människor i deras vardag. Det var på många ställen otroligt primitivt. Loppor, råttor, materiell fattigdom var här naturliga inslag. Men framförallt mötte vi människor. Riktiga människor. Kvinnor med samma behov av mensskydd som i övriga v världen. Vår menstruation är ju väldigt universell men möjligheten att hantera den varierar stort beroende på kultur, socio ekonomi och utbildningsgrad. Vi mötte flera kvinnor som hade låg kunskap om sin egen anatomi. Vi förklarade, lyssnade, gjorde menskoppens funktion begriplig. Kvinnorna kom till icke planerade möten. Barnen var med. Män samlades spontant. Det blev oerhört bra det hela.

Vi skaffade oss strategier där Sujita och jag gav varandra en blick när vi mötte kvinnor som skulle kunna vara betjänta av att få en kopp och info kring densamma. Vi skapade oss ett samarbete som visade sig fungera väldigt väl. Vi delade ut kopparna till kvinnor i grupp  i syfte att ge dem en känsla av samhörighet med andra koppmottagare. Det blev fantastiska möten där kvinnor öppet pratade om sina menstruationer, underliv och faktiskt även lite grann om samliv.

Många kvinnor bad om flera koppar att dela ut till döttrar, mammor, syster och vänninor. Vi förvissade oss noga om att de förstått funktionen innan vi gav dem koppar. Ingen tackade nej till att få en kopp eller flera. Så många varma tacksamma leenden har jag inte mött förut, under så koncentrerad tid. Det var oerhört stärkande!

Jag passade också på att träffa några utav dem som fått koppar förra året. Det var idel positiva erfarenheter. Bara i ett fall hade en Dr som delat ut koppar upplevt att användaren missförstått funktionen. En kvinna hade lämnat koppen kvar i tre dygn. Inget farligt hände men jag fick anledning att ånyo informera nyss nämnda Dr om vikten av noggrann information.

Jag delade även denna gång ut koppar på sjukhus såväl bergsbyar som i Kathmandu. Jag bad om återkoppling och statistik på användarfrekvens. Jag bytte kontaktuppgifter med så många personer jag kunde även i de mest avlägsna bergsbyarna. Vi har överenskommit att jag via messenger ska skicka ”tumme upp” och ”tumme ner” symbol så att även de kvinnor som inte talar/skriver engelska ska kunna återkoppla kring sin upplevelse av koppen. I de fall jag får ”tumme upp” som svar behöver jag inte göra mer. Om det kommer ”tumme ner” och det inte går att kommunicera på engelska har Sujita lovat att kontakta dessa kvinnor för utvärdering kring vad som inte fungerar.

Det finns otroligt mycket att berätta från resan. Det kommer mer så småningom.

Jag anordnar soppkväll med reseberättelse för stödmedlemmar 181217 kl 19.00 hemma hos mig i Dörröd. Skåne. De som inte hunnit bli stödmedlemmar välkomnas att bli det. Betala in 250:- till bg 5278-2109. Skriv namn och mailadress samt ordet stödmedlem. Avgiften går direkt till care mahilas arbete med att fortsätta arbeta för att kvinnor i Nepal ska kunna hantera sin mens och därmed vardag. anmälan kan göras via fb eller till mail: info@caremahila.se

Jag planerar att återvända  april 2019 för att utvärdera de skänkta 786 kopparna samt om möjligt skänka fler.

Jag har nu gjort två menskoppsresor i Nepal och jag vet i såväl själ som hjärta att kopparna gör skillnad. Projektet är i sin början. Det finns ingen gräns för hur stor skillnad det kan göra.

/
Lisa Gårdlund